måndag 12 februari 2018

The Florida Project - Recension


The Florida Project (2017)
Genre:
Fantasy, Drama Komedi
Längd: ca 111 min
Regissör: Sean Baker
Manus: Sean Baker, Chris Bergoch
I rollerna: Willem Dafoe, Brooklynn Prince, Bria Vinaite, Valeria Cotto, Christopher Rivera, Caleb Landry Jones
Produktionsbolag: Cre Film, Freestyle Picture Company, Cinereach, June Pictures
Distribution: A24, Finnkino Elokuvalevitys
 
The Florida Project har fått sin namn från Disney, ty det var arbetsnamnet på Walt Disney World när det var under planering och byggandet. Berättelsen om några barn som bor i The Magic Castle, ett lågbudgethotell som finns mellan en massa suvernibutiker, familjerestauranger och glasskiosker. Hotellet låter vackert men är allt annat än vad man förväntar sig. Detta lär sig ett brudpar som bokat rum i hotellet på internet. Hotellet har blvit hem för en mängd familjer som hankar sig fram i utkanterna på samhållet.
Moonee (Brooklynn Prince) Halley (Bria Vinaite)
Med en film där Disney World hela tiden är i bakgrunden får vi följa med Moonee, en sex åring som redan lärt sig hur hon kan skaffa sig glass åt sig gratis medan hennes mor Halley desperat försöker hitta medel för att kunna skaffa pengar till nästa veckas hyra. Halley är en fullständigt ansvarslös som förälder men ändå älskar hon sin dotter och jobbar för att Moonee skall ha det bra och detta igen drar henne ännu längre ner i träsket. Även om filmen är rätt så positiv hela tiden finns här verkligt obehagliga scener.
 
Vad som gör denna film helt fantastisk är otroliga skådespelarprestationer. Här finns ingen onödig karaktärer och Bria Vinaite som Halley och Kimberly Prince som Mooneee är helt fantastiska. För att inte tala om Willem Dafoe som gör en av sina bästa roller någonsin, som Hotelldirektören Bobby. Mannen som står bredvid och ser hur barnen, i synnerhet då Moonee hennes vän Scooty (Christopher Rivera) och den nya flickan i grannhotellet Jancey (Valeria Cotto) springer omkring och beter sig som Vi på Saltkråkan eller Alla vi barn i Bullerbyn. Det är sommar och skollov och barnen är barn som inte har några föräldrar som ser efter dem. Den enda som gör det är Bobby och utan att de märker något räddar han dem ibland från farliga situationer.
I filmen som hela tiden har en lätt ton känns det ibland riktigt obehagligt när i det plötsligt sker saker som man inte riktigt önskar. Det finns en scen där barnen leker på några piknik bord och vissa saker sker som de inte ens märker. Där gör Willem Dafoe en fantastisk prestation och regissören Sean Baker låter kameran och tiden gå vilket gör scenen ännu effektivare. När filmen slutar satt jag där med tårar i ögonen. Vilken fantastisk film jag sett.
 
Filmen har ingen annan musik än i början och litet i slutet och detta gör det ännu effektivare. Kool & The Gangs låt Celebration inleder filmen och sedan har vi inget annat än musik från mobiltelefoner etc. När sedan sista scenen med musiken dyker upp och sluttexterna med sin tystnad är jag helt såld.


 
Slutet sen ja. Folk har kritiserat detta att man aldrig får veta hur det går med Mooney och Halley tycker jag detta är styrkan i filmen. Vi ser en glimt in i en värld vi kanske inte vet finns och när sedan slutcenen med flickorna som springer in i Disney World är det som att vi ser hur våra vänner som vi lärt känna en kort stund bara försvinner. Jag vill inte veta hur det går för dem. Jag är bara glad att jag lärde känna dem under denna korta tid. Personligen älskar jag denna film. I mitt tycke ett mästerverk som jag hoppas lever långt in i filmhistorien.
 
5 stjärnor av 5 möjliga.