Avengers: Infinity Wars - Recension

Avengers: Infinity War (2018)
Regissör: Anthony Russo, Joe Russo
Manus: Christopher Markus, Stephen McFeely
I rollerna: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Don Cheadle, Tom Holland, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen, Anthony Mackie, Sebastian Stan, Danai Gurira, Letitia Wright, Dave Bautista, Zoe Saldana, Josh Brolin, Chris Pratt, Karen Gillan,, Josh Brolin

Musik: Alan Silvestri

Filmfotograg: Trent Opaloch

Genre: Science Fiction, Tecknad Serie, Marvel, Superhjältar
Längd: ca 149 min

Produktionsbolag: Marvel Studios

Distribution: Walt Disney Studios Motion Pictures

Media: Biofilm
Filmen på IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154756/

Officiella hemsidan http://marvel.com/movies/movie/223/avengers_infinity_war

 

 

Den 1 maj 2008 kom första Marvel filmen Iron Man och i post-credit scenen där så träffade Stark chefen för SHIELD Nick Fury. Han sade att han hade ärende gällande Avenger protokollet. Nu 10 år senare har vi en film som vi alla, som följt med Marvels Cinematic Universe, väntat på. Infinity War. Här har vi jordens mäktigaste hjältar, The Avengers, som slår sig ihop med Doctor Strange, the Guardians of the Galaxy, Spider-Man, Black Panther. Mot sig har de den överlägset bästa skurken som MCU någonsin skapat.

 

Thanos

Filmen är två och en halv timme lång och redan från det att filmen startar tills dess slut görs vi helt medvetna om att nu ser vi något vi inte sett tidigare. En händelse direkt i början får oss att inse att ingen går säker när det gäller Thanos. Alla karaktärer har vi lärt oss känna under en hel del filmer och ingen av dem känns som statister. En del har litet mindre att göra än andra men de finns här och spelar en roll i berättelsen. Ganska snart inser vi att Thanos är mycket farligare än Malekith, Ronan the Accuser, Ultron eller Hela. Vi har en person med agenda och kraft. Ibland är Infinity War t.om så mörk att man tror det är en DC film det handlar om.

 

Som vi lovats tidigare är Avengers: Infinity War en film om Thanos. Denna Titan som vill radera hälften av universums invånare har en orsak och filmen försöker få oss att förstå varför. Josh Brolin gör nog ett gått arbete med att återspegla den smärta Thanos måste utstö när han tvingas offra saker och ting för att nå sitt mål. Hans döttrar Gamora och Nebula har faktiskt en större roll än vad jag tänkte i denna film och vi får se en kort glimt från Gamoras barndom och vad hon måste genomgå. Att Guardians of the Galaxy faktist tar en stor del av filmen är ju riktigt roligt. Mötet med Thor och Guardinas är riktit roligt och man skrat högt åt deras förehavanden. För att inte tala om Groot som vuxit upp och kommit i tonåren, med allt som detta för med sig.

 

 

Det är ju riktigt otroligt hur fint alla bitar i MCU passar ihop i filmen. Om det är så Bruce Banner som försöker komma underfund med vad som sker i världen efter att varit Space Gladiator Hulk de senaste åren. Stark och Doctor Strange ryker ihop med sina egon eller Guardinas som möter Avengers. Detta gör att ibland känns det som om man desperat försöker sy ihop vad som lovats oss och sen hur filmen vill överraska oss. Filmen försöker fylla allas förväntningar. I bland lyckas de över förväntningarna och ibland bara litet. Även om jag nog gärna sett litet mera av Spider-Man. Tom Holland gör en riktigt bra roll och hans Spider-Man roll är nog den bästa Spindelmannen till dags dato.

 

Här finns en del överraskningar som t.ex Peter Dinklage, och en scen när Thor får sin nya hammare. Det är så mycket som pågår i denna film att när den sen slutar så kan jag förstå några av de personer som gick ut ur biografen utan att föstå vad som skedde. (filmen slutar i en "cliffhanger" så vi får vänta ett år på Infinity War del 2). Men har men läst Infinity War seriena får man nog litet mera ut av denna film, även om SPOILER ALERT, inte Death finns med i filmen. Hon spelar ändå en mycket stor roll i den tecknade versionen. Men Thanos agenda är riktigt lyckad ändå

 

Läste någonstans på twitter skulle man lägga ner MCU sagan nu skulle det vara ett helt OK sätt att sluta. Fast glad skulle man inte bli. Jag gillade filmen och mitt tycke för den här filmen stek bara mera och mera under tiden jag skrev denna recension så vill nog gärna se den en gång till.

　

4 av 5 stjärnor.

 

PS. Det finns bara en post credit scen i denna film men den är absolut värt att stanna och se den.

 

International Tabletop Day 2018

International Tabletop Day 2018

 

Lördagen den 28.4.2018 mellan kl. 10-18 hålls i Fotocentrum Raseborgs utrymmen på Köpmansgatan 9 i Karis ett årligt återkommande evenemang som går under tittlen International Tabletop Day. (internationella brädspelsdagen).

 

 

Under dagen hålles Galleriets dörrar öppna i ca 8 timmar och allmänheten är välkomna in och spela brädspel eller så komma in och titta på när andra spelar och prata om allt möjligt kul som är på gång. Man kan även komma in och titta på Ulla Shemeikas fantastiska fotoutställning Heliga platser. Brädspel har ju blivit väldigt populära de senaste åren och detta är ett internationellt försök att återuppliva brädspelsintresset. Det är alltid roligt emellanåt om familjen, vänner och andra intresserade kan tillsammans samlas runt ett bord och fördriva några timmar med att spela och umgås. Vill man vara extrema brädspelare lämnas mobilen i rockfickan när man kommer in. :)

 

Detta är det sjunde året som detta evenmang ordnas. ITTD är en perfekt dag att Nörda sig och bota det där lilla som kliat i kroppen under en tid. Det där där man gärna vill göra något man inte gjort på väldigt länge. Brädspel är ett underbart sätt att få nya vänner, få fantastiska upplevelser och annars bara sitta med vänner och prata.

 

 

Välkommen på besök.

 

Evenemanget arrangeras i samband med

Raseborgs Science Fiction och Fantasy klubb

och

Fotocentrum Raseborg Valokuvakeskus rf.

 

 

 

 

Fruktan är mitt vapen - Alastair MacLean

Fruktan är mitt vapen (1961)

Författare: Alastair MacLean

Översättare: Sven Hallén

Originalets titel: Fear is the Key

Förlag: Forum

Utgivningsår: 1969 Denna pocketbok tryckt 1975

ISBN: Ingen ISBN på denna bok.

Sidantal: 266

Språk: Svenska

Recensionsformat: Pocket

Genre: Spänning, Action, Spion, Agent, Äventyr

Författarens hemsida på Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Alistair_MacLean

　

När jag var så där en 14-15 älskade jag att läsa Alastair MacLeans böcker. Bl.a HMS Ulysses var en av mina favoritböcker. Den enda som inte var science fiction eller fantasy. Tänkte här för en tid sedan att jag borde läsa hans böcker på nytt och se vad det var som gjorde dem så spännande. Hittade på Emmaus loppis två böcker av honom. Fruktan är mitt vapen och Örnnästet. Så tänkte jag börjar med den här och kanske läser Örnnästet senare.

 

"I en amerikansk rättssal börjar denna raffinerade och dubbelbottnade änventyrsroman. Den anklagade John Talbot rycker till sig en blond flicka som sitter bland åhörarna och med henne som skydd skjuter han sig ut ur den fullsatta salen. hans gisslan tvingas följa honom till det magnifika amerikanska gods som är hennes eget hom och därifrån till ett oljetorn mitt ute på Mexikanska golfen, där också den stora demaskeringsfinalen äger rum.
Fruktan är mitt vapen har det andlösa tempo, den hårdföra spånning och den torra humor som läsaren vant sig vid att finna i alla Alastair MacLeans äventyrsromaner."

 

Har ett vagt minne av att jag läst boken men det jag är säker på är att jag såg filmen med Barry Newman som John Talbot, John Vernon som Vyland, Ben Kingsley som Royale och Suzy Kendall som Sarah Ruthven. Filmen börjar med en klassisk början på 1970-talets biljakt med en Ford Gran Torino Sport. Och som ung man 1973 så är detta ju det enda som behövs. Men tillbaka till boken.

 

Boken inleds 1958 med att John Talbot väntar på meddelande från sin bror Peter och Johns fru och son. De är på väg från Colombia och har något mystiskt i lasten. Planet skjuts ner och alla omkommer. Efter detta är vi plötsligt i en rättsal i USA och John flyr med en gisslan. De hamnar efter en del om och men på X 13, en oljeplattform i den Mexikanska Golfen. Där redes allt sakta men försiktigt upp.

 

Handlingen utreds sakta men försiktigt och inga egentliga överraskningar kommer. Läsaren vet hela tiden vartåt berättelsen bär. Men MacLean bjuder på en underhållande resa. Texten flyter och handlingen drar in en. Här har vi inget litterärt mästerverk men en väldigt rolig resa där action och ställen byts ut med en hisnande fart. Karaktärerna är stereotypiska för den tiden och bryr man sig inte om detta har vi en bok man lätt läser på en kväll.

 

3 1/2 stjärna av 5 möjliga.

 

 

PS Måste väl nog läsa Örnnästet nu. Läste boken någongång i mitten av februari 2018

　

Pacific Rim Uprising - Recension

Pacific Rim - Uprising (2018)
Genre: Science Fiction, Fantasy, Robots, Action
Längd: ca 111 min
Regissör: Steven S. DeKnight
Manus: Emily Carmichael, Kira Snyder, Steven S. DeKnight, T.S. Nowlin
I rollerna: John Boyega, Scott Eastwiid, Jing Tian, Cailee Spaeny, rinko Kikuchi, Burn gorman, Adrian Arjona, Zhang Jin, Charlie Day
Musik: Lorna Balfe
Filmfotograg: Dan MIndel
Produktionsbolag:  Legendary Pictures, DDY
Distribution: Universal Pictures
Filmen på IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2557478/
Officiella hemsidan: Universal Pictures

Jag älskade Pacific Rim filmen. Min recension här. Jag hade nog stora förväntningar när jag fick höra att man gör en fortsättning. Större robotar och mera monster som man ger stryk åt. Kan inte gå fel, tänkte jag. Men hade jag rätt? Guillermo del Toros första film var en Kaiju film där han blåse liv i det mesta som man annars inte kan tänka sig lyckas. Så nu har vi då Steven S. DeKnight som tagit över spakarna.

Pacific Rim - Uprising tar över några år efter att Pacific Rim slutat. Jake Pentecost (John Boyega) gör affärer med gammal Jaeger tech och träffar i misstag på Amara (Cailee Spaeny) som har byggt sig själva en Jaeger från reservdelar. Inte bara vilken Jaeger som helst utan en som bara klarar sig med en pilot och kan rulla ihop sig till en boll och heter Scrapper. :) Jake som är son till i förra filmen avlidna Idris Elbas karaktär Stacker har gett upp sin karriär som Jaeger pilot för att istället leva i utkanten av lagen. Men efter en del omständigheter blir han och Amara arresterade och han finner sig tillbaka i sitt gamla liv som Jaeger pilot och utbildare. Detta mer eller mindre tack vare sin syster Mako (Rinko Kikuchi).

Scott Eastwood, John Boyega, Cailee Spaeny

Tillbaka i Pan Pacific Defense Forces nya Kinesiska högkvarter återförenas Jake med sin gamla parter Nate Lambert (Scott Eastwood (som bara börjar se ut som sin far mera och mera)) och vi får veta att de inte skildes åt som goda vänner. Nu skall de då utbilda nya Jaeger piloter tillsammans. Samtidigt håller Shao Corporation och deras chef Mrs. Shao (Tian Jing) och hennes högra hand Newt (Charlie Day) på att skapa nya Jaegers som kan styras på distans och detta igen gör att Jake och hans vänner ser ut att bli arbetslösa. Inga Kaijun har setts på länge med detta är på väg att ändra sig. När sedan en okänd Jaeger dyker upp och börjar förinta så vet vi att något är på gång och plötsligt så dyker det upp en del Kaijun från havet.

Men är den här filmen något bra då? Ja den är en sån där medelmåttlig film som man njuter av när man ser den men efter det så vill man nog helst glömma den. (kanske det är därför som det tagit så länge för mig att få den här recensionen färdig). Boyega har en naturlig charm som man sett redan i Star Wars filmerna och hans karisma hindrar helt att Jake blir en tråkig figur man bara blir irriterad på. Det samma kan nog inte sägas om Clint Eastwoods son. Även om han är lika cool som sin far är saknar han helt nån form av karisma som skulle hålla upp hans karaktär.

Man siktar också en hel del fokus på Amara och de andra nya rekryterna och detta får en att se den här filmen som en sorts Next Generation film. Så när dessa nya rekryter sedan skall ta sig an Den Slutgiltiga Striden som skall Rädda Mänskligheten blir den här filmen som en tonårs fantasi som slutar i Japan och på Fuji. Ibland får man en känsla av att man försökt göra en Transformers film och på det viset måste jag säga att jag hellre ser på den här filmen än en Transformers film. Mest är det nog tack vare just Boyega och även Spaeny som gör filmen sevärd men även enkort stund är Charlie Day mycket bra i denna film.

Jaeger Kicks Kaiju Ass

Vill man se en film där jätterobotar sparkar Gozilla liknande monster i baken och förstör städer när de gör det så är det här en riktigt underhållande film. Men annars kan man nog lämna den osedd. Tror i alla fall inte att det här är en film man gärna ser på Netflix eller dylikt. Skall upplevas på stora duken.

2 1/2 stjärna av 5 möjliga

Shape of Water - Recension

Shape of Water (2017)

Genre: Fantasy, Science Fiction, Drama

Längd: ca 123 min

Regissör: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro, Vanessa Taylor

I rollerna: Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins, Doug Jones, Michael Stuhlbarg, Octavia Spencer

Produktionsbolag: TSG Entertainment, Double Dare You Production

Distribution: Fox Searchlight Pictures

Filmen på IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5580390

Officiella hemsidan http://www.foxsearchlight.com/theshapeofwater/

　

Guillermo del Toro är en underlig filmregissör. Det spelar ingen roll vilken film av honom man ser på så har de alla någon gemensamt. Ett hjärta. Ett stort hjärta som slår för kärleken för just det han gör. Allt från Cronos och Mimic till The Devil's Backbone, Hellboy, Pans Labyrinth och en film jag gillade Pacific Rim har ett stort hjärta där han vet exact vad han gör med sina filmer. Men Shape of Water är överlägset hans vackraste film där del Toro hoppar in i kärleksfilmens värld. Allt från kärleken till gamla musikaler, till 1950-talets skräckfilmer a'la Creature from the Black Lagoon etc där fokuseringen är på kärleken mellan en stum kvinna och ett havsmonster.

　

Elisa (Sally Hawkins) lever ett helt vanligt liv som städerska på en statlig instans. Livet är rätt så monotomt. Varje dag är likadan där samma saker upprepar sig. Hon ser på musikaler hos sin granne, städar, kokoar ägg och åker buss. Men allt detta förändras när hon träffar på en varelse som hämtas in i laboratoriet. De träffas av en slump men Elisa blir sakta mera och mera fascinerade av denna varelse som torteras av laboratoriets ledare Dr Strickland. Varelsen och Elisa träffas av en slump men deras relationer börjar sakta men försiktigt blomma upp, även om det finns stränga regler.

 

Sally Hawkins och Doug Jones

Det första man lägger märket till när filmen startar är hur visuellt fantastisk denna film är. Med frodiga färger och kraftig 1960'tals design och en cinematograf som älskar vare millimeter på bilden gör detta till en film som blir tidslös. Ibland fick den mig att tänka på Fallout dataspelen. Men även om filmen är otroligt vacker är det inget emot vad skådespelarna är. Alla personer i denna film är helt fantastiska. Här finns inte en endaste en skådespelare som är överflödig. Men det är nog ändå Sally Hawkins och Doug Jones som varelsen som skiner i denna film. Deras kraftfulla kärleksberättelse är hjärtat som driver varje sekund av denna film. Deras tysta kärlek där det endast kommuniceras med kroppsspråk och teckenspråk får en helt att glömma bort att de inte säger ett ord till varandra men ändå förstår man allt.

　

Jag sögs in i berättelsen och plötsligt märkte jag att filmen var slut. Jag glömde t.om att äta mina popkorn och det är sällan detta händer. Gullermo del Toro och Vanessa Taylor har gett oss en uppdaterad klassisk Hollywood film som får en i tårar. En av de vackraste filmer som kommit på länge. Helt fantastisk.

　

4 1/2 stjärnor av 5 möjliga.

The Collapsing Empire - John Scalzi

The Collapsing Empire

Författare: John Scalzi

Förlag: Tor

Utgivningsår: 2017

ISBN: 9780765388896 (e-book)

Sidantal: 336

Språk: Engelska

Recensionsformat: E-pub

Genre: Science Fiction, Space Opera, Action

Författarens hemsida: https://whatever.scalzi.com/

 

Tänkte jag skulle läsa så många av dessa Hugo Nominerade berättelser jag har tid med och börjar med John Scalzis bok The Collapsing Empire. Har läst några av hans böcker tidigare. Bl.a. Redshirts, och Old Man's War. Redskirts var en underhållande bok om hur livet är på ett rymdskepp om man inte är en högrankad officer och Old Man's War är en mycket bra bok om en äldre man och hans militära karriär. Men nu till The collapsing Empire.

 

The Interdependency är ett tusen år gammalt interplanetarskt handelsallians. Alla planeter som var medlemmar i denna sammanslutning var för länge sedan sammankoplade med Jorden av en sak som kallas The Flow. En naturlig företelse som tillåter rymdskepp att träda in i en mellanrymd zon. När de sedan är där kan de kringgå snabbare än ljus hastigheter för att resa mellan stjärnor som ligger 10 tals ljusår firn varandra. Sen blir man ju och undra vad kan gå fel och det är detta som ingen frågar.

 

Mänsligheten har skapat hela civilisationer som är beroende av The Flow och dess grynnor där rymdskeppen kan gå in och kliva ur "Strömmen". Planeterna är helt koloniserade på var de finns bland denna grynnor och inte om de är beboeliga eller inte. Resultatet är litet av ett handelsgille där man råkar bå i städer under kupoler, grottor och konstgjord omgivning fullständigt beroende av handel för att få sina nödvändigheter.

 

Problemet med Strömmen är att liksom andra naturliga företelser har de en tendens att ända under tiden så när romanen börjar blir Cardenia kronad till Emperox för hela Interdependency efter hennes far. Hor får reda på att hennes far har i hemlighet finansierat en Flow fysiker som har kommit fram till att alla planeter i The Interdependency kommer att bliva isolerade från Strömmen under det kommande desenniet.

 

Det här är en bok jag blev väldigt förtjust i och läste den nästan i ett sträck. Här finns allt detta som gör Rymd Operan fantastisk. Boken påminner litet om gamla klassiska rymdsagor och ibland har man en känsla av att man läser en modernare version av t.ex Dune. Representanter från olika Nobla hus konspirerar för att få grepp om makten. Även om de håller på att förlora det som gör att de är rika.

 

Det som är kul med den här boken är att den har mycket drag av den värld vi lever i idag. De rika jobbar för att förneka den globala katastrof som är på våg och läste någonstans att The Flow påminner litet om Golfströmmen om alla båtar som reser på havet skulle vara beroende av dessa strömmar och plötsligt skulle de ändra riktning.

 

Här är en bok jag rekommenderar åt alla som gillar just denna sorts av Space Opera med action och konspirationer. Scalzi kommer inte med svar i denna bok. Nej även om boken slutar riktigt bra med en hel del trådändor bundna blir det mycket kvar osvarat och vi väntar med spänning på oktober 2018 när följande del The Consuming Fire kommer ut.

 

4 1/2 stjärnor av 5 möjliga.

PS. Det är just denna sortens böcker som gör att jag älskar Science Fiction.