Aquaman Recension

Aquaman (2018)
Regissör: James Wan
Manus: David Leslie Johnson-McGoldrick, Will Beall. Baserar sig på Aquaman av Mort Weisinger och Paul Norris
I rollerna: Jason Momoa, Amber Heard, Willem Dafoe, Patrick Wilson, Dolph Lundgren, Yahya Abdul-Mateen II, Nicole Kidman, Temuera Morrison, Tainui Kirkwood, Tamor Kirkwood, Ludi Lin
Musik: Rupert Gregson-Williams
Filmfotografi: Don Burgess
Klipp: Kirk Morri
Genre: Science Fiction, Äventyr, Tecknad Serie, DC-Comics, Superhjältar
Längd: ca 143 min
Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures, DC Films, The Safran Company, Cruel and Unusual Films, Mad Ghost Production
Distribution: Warner Bros. Pictures
Media: Biofilm
Filmen på IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1477834/
Officiella hemsidan https://www.aquamanmovie.com/

Vi har i år haft möjlighet att se en hel del superhjältefilmer. Och sista för det här året dyker upp i form av Aquaman. DC filmerna har ju som känt inte varit så vidare värst bra om vi nu räknar bort Wonder Woman (Märkte just att jag inte skrev eller postade min recension av Wonderwoman) och Justice League. Men annars har man inte haft stora förväntningar på några av DC Extended Univers filmerna. Men det att James Wan har tagit över spakarna i den här filmen så fick mig nog litet intresserad. Aquaman är ju ändå en av de klassiska hjätarna i DC Comics världen och har ju funnits ända från början av 1940 talet. Den animerade serien från 1960 (som i den här filmen även har ett par hänvisningar till) gjorde så att Aquaman blev känd världen över.

Aquaman när han är som coolast. Direkt ur duschen

Nå i alla fall. Filmen börjar med att vi träffar Tom Curry på den isolerade fyren där han lever för sig själva med sin hund. När han sedan ser en skadad Atlanna vid strandklipporna och räddar henne blir de kära och får en son som döps till Arthur. (liksom en pojke som hittar ett svärd i en sten). Arthur som vi träffat redan ett par gånger i Batman v Superman: Dawn of Justice och i Justice Leaque lever ett lugnt liv tillsammans med sin far när Prinsessan Mera dyker upp och ber honom stoppa hans halvbror Orm som vill ta över havets kungadöme.

Arthur har inget val när Orm utlyser krig mot mänskligheten som bor på ytan och plötsligt är Arthur tillsammans med Mera på äventyr runt om i världen och i Atlantis för att hitta Tridenten som tillhörde Atlantis första härskare. Med den i sina händer kan Arthur göra krav på tronen i Atlantis och bliva havets härskare.

OK. Hur man än vrider och vänder på steken så är Aquaman en underhållande och trevlig film som man trivdes att se på. Det är svårt att tro när man ser hurudan löjlig idé hela Aquaman är. Men Wan har funnit en väg som lyft hela materialet till en helt nyt nivå. Fantastiska scener och bilder gör att den är underhållande.  Här finns häftiga action scener som är filmade med otrolig idérikedom visuella upptåg som ser ut som tavlor. Jag talar om en scen där de tillsammans med en röd fackla dyker ner i havets djup och är omringade av havsodjur från H.P. Lovecrafts mardrömmar.

James Wan vet att det här är en löjlig karaktär så han låter Jason Momoa spela ut allting med överdriven kraft och Momoa har verklig screencharm som får en att tro att han är Atlantis kung. Wan har helt fräckt tagit allt från alla stora blockbuster filmer från senaste årtionden och ympat in delar i Aquaman. Här finns Indiana Jones, Pacific Rim, Sagan om Ringen, Avatar och en massa andra saker. Det märkvärdigaste är att allting verkligen fungerar under hela filmens gång.

Något negativt då. Black Manta lever inte upp till mina förväntningar. Manuset är uruselt och ibland finns det för mycket av allt. Dialogen är helt otroligt barnslig ibland. Men Prins Orms orsaker till krig mot ytan är logiskt och att få se Dolph Lundgren rida på en sjöhäst är ju också värt besväret. Men ändå är detta en film som kan kallas till POPCORNFILM för hela slanten. Till sist och slut, en film som har en bläckfisk som spelar trummor kan inte vara dålig. För att inte tala om att här finns Sjöhästar som gnäggar och Hajar som ryter. Hell Yess


3 1/2 stjärna av 5 möjliga

PS. Min fru hatade den här filmen. Hon sade att hon fick bara huvudvärk och önskade att den tagit slut efter ca 1 timme.

Spider-Man: Into the Spider-Verse Recension

Spider-Man; Into the Spider-Verse (2018)
Regissör: Bob Persichetti, Peter Ramsey, Rodney Rothman
Manus: Phil Lord, Rodney Rothman (Berättelse Phil Lord). Baserar sig på Spider-Man karaktären skapade av Stan Lee, Steve Ditko. Miles Morales är skapad av Brian Michael Bendis och Sara Pichellis
I rollerna: Shameik More, Jake Johnson, Hailee STeinfeld, Mahershala Ali, Brian Tyree Henry, Lily Tomlin, Luna Lauren Vélez, John Mulaney, Nicolas Cage, Liev Schreiber
Musik: Daniel Pemberton
Klipp: Robert Fisher Jr
Genre: Science Fiction, Äventyr, Tecknad Serie, Spider-Man, Superhjältar
Längd: ca 117 min
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Sony Pictures Animation, Marvel Entertainment, Arad Productions, Lord Miller Productions, Pascal Pictures
Distribution: Sony Pictures Releasing
Media: Biofilm
Filmen på IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4633694/
Officiella hemsidan http://www.intothespiderverse.movie/

Sony har gett ut en hel del Spider-Man filmer där några inte varit intressanta alls. OK. Medger att den senaste Spider-Man filmen var riktigt bra och hans medverkan i MCU har varit riktigt lyckade. Men Sonys egna Spider-Man filmer har stagnerat den senaste tiden. Men nu dyker det plötsligt upp en film som jag inte tänkte fara och se på alls. Den är ju ändå animerad men en kommentar på Twitter fick mig intresserad.

Att försöka förklara berättelsen i Spider-Man. Into the Spider-Verse är rätt så knepigt för den har så högt tempo och gigantiska referenser till allt möjligt. Men filmen börajr med att Peter Parker försöker deaktivera en jättelik partikelaccelerator (eller dylikt) som är byggd av Kingpin. Miles Morales som även i misstag blivit biten av en Spindel blir vittne till en tragedi. Detta är inledningen och när sedan en misslyckad medelålders Peter Parker och svartvita Spider-Man Noir dyker upp lär vi oss att partikelacceleratorn har öppnat en port till alternativa världar. Nu måste alla dessa alternativa Spider-Mans slå ihop sig för att stoppa Kingpin och alla skall kunna bege sig iväg till sina egna universum innan det är försent.

Låter komplicerat eller hur. Men denna film är väldigt smart. Även om det inte behövs så litar filmen på att vi känner till Spider-Man. I en kort presentation av Peter Parker får vi reda på allt det som skett i de andra Sonys filmerna, Kyssen med Mary Jane, tågscenen från Spider-Man 2 och mycket annat. När sedan filmen kommer igång och vi lär oss känna huvudpersonen Miles Morales så  var jag helt såld. I filmen finns 6 olika versioner av Spider-Man. Här finns animebaserade Peni Parker, Spider-Man Noir, Spider Gwen Stacy alias Spider Women och Peter Porker alias Spider-Ham. (Ja det finns en Marvelbaserad Spindel Gris också). Så otroligt bizarrt och konstigt som det låter, allt fungerar helt perfekt och smälter in i filmen.

Från vänster: Miles Morales, Peter Parker, Gwen Stacy, Spider-Man Noir, Peni Parker, Peter Porker

Men det överlägset bästa är att filmen verkligen fokuserar på Miles Morales och hans förvandling till Spindelmannen. Morales är kanske en av de karaktärer i Spider-Man världen som är lättast att relatera till.  Hans önskan att skapa sin egen identitet från sin far och frustrationen över att han inte behärskar sina nyfunna krafter gör att det känns rätt helt enkelt. Det viktigtaste med Spindelmannen är ju alltid varit; "Spindelmannen kan vara vem som helst. Även jag." Vi är alla våra livs egna superhjältar.

Visuellt är Spider-Man: Into the Spider-Verse ett mästerverk. Varja bild är som en serieruta och fylld med oändliga skämt som gör att filmen kan ses om och om igen. Saker som ibland sägs utan någon kontekst har det plötsligt några scener senare. T.ex Bagel. :) Skall man se en superhjältefilm i år skall man se denna film. Vill man se två filmer kan man se den här på nytt.


5 stjärnor av 5 möjliga

PS. Det finns en kul postcredit scen med en resa tillbaka i tiden.

PSPS. Detta är en  helt fantastisk julsång.

Mortal Engines - recension (film)

Mortal Engines (2018)
Regissör: Christian Rivers
Manus: Fran Walsh, Philippa Boyens, Peter Jackson (baserar sig på Philip Reeves bok Mortal Engines sv. De vandrande städerna)
I rollerna: Hugo Weaving, Hera Hilmar, Robert Sheehan, Jihae, Ronan Raftery, Leila George, Patrick Malahide, Stephen Lang
Musik: Junkie XL
Filmfotograf: Simon Raby
Genre: Science Fiction, Äventyr, Dystopi
Längd: ca 128 min
Produktionsbolag: WingNut Films, Media Rights Capital Universal Pictures
Distribution: Universal Pictures
Media: Biofilm
Filmen på IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1571234/
Officiella hemsidan https://www.mortalengines.com/

Först skall jag medge att jag inte läst böckerna. Har tänkt det många gånger men det har inte blivit av. Kanske man nu kunde försöka läsa en av böckerna i alla fall.

Efter en gigantisk katastrof har jorden förändrats helt och världen härskas av gigantiska städer på larvfötter som slukar i sig småstäder. Premisen på denna film är helt fantastisk. När Tom, en historiker från staden London, stoppar ett mordförsök på Thaddeus Valentine, en ledande figur i Londons societet, blir han istället för att få medalj utkastad i vildmarken. Tillsammans med Hester, hon som försökte mörda Thaddeus, beger sig de båda ut på en resa genom vildmarken. Hester delar mörka hemligheter med Thaddeus och Tom blir mer eller mindre indragen i något han inte riktigt har aning om.

Mortal Engines öppnar med en kort förklaring om hur allt ligger till för att omedelbart dyka in i en actionscen. Den stora staden London jagar små städer och hela scenen är helt fantastisk med dessa Steampunk maskiner med sina långa rykande skorstenar och man skulle gärna besöka dessa städer. Nu ser man endast en del korta glimtar här och där.

London

Det är egentligen ganska kul att fundera på varför Peter Jackson har bestämt sig för att ta sig an denna bokserie. Det verkar som om böckerna innehåller en hel massa världbygg och på något vis påminner om Sagan om Ringen. De små personerna står emot en stor värld och dess maskiner. Problemet här verkar vara regissören Christian Rivers. Det här är hans första film och även om han jobbat med special effekter är detta med personregi något han borde jobba på. Fast mest verkar det som om han fått ett mycket uruselt manus att jobba med och allt är fokuserat på specialeffekterna och inte på personerna. Alla skådespelarna kastar fram text och förklaringar och det blir ingen ordning och reda på detta. Ibland vet skådespelarna inte om de är med i en komedi eller action film. Mera än så är väl att personerna känns avlägsna och man reagerar inte på något vis om någon har en chans att personen kanske dör. Det är kanske ironiskt att den personen man har mest sympatier för och är mest mänsklig är en "Odöd Robot Zombie".

Men vyerna är fantastiska och specialeffekterna är det som håller filmen igång. Finns det något anna prositivt kanske någon undrar. Jo Rivers drar inte ut på actionscenerna alltför mycket och  under filmens gång fick jag inte känslan av att jag kanske borde gå och köpa mera popcorn så jag inte somnar.

2 1/2 stjärna av 5 möjliga

PS köpte nyligen hela serien som E-böcker och skall läsa i alla fall en av dem så fort jag bara hinner.